Vad är den ideala figuren?

Den ideala figuren är något som många jagar, men alla inser inte att den inom ett årtionde kommer se helt annorlunda ut. Genom tiderna har det funnits enormt många olika figurer som varit idealiska i olika tider av olika anledningar. På den tiden då de flesta arbetade ute hela dagarna var det ett status-symbol att vara ljushyad och överviktig, då det var ett tecken på att man hade nog med pengar för att inte behöva jobba utomhus och kunde köpa hur mycket mat man ville. Idag vill man istället vara smal och solbränd, eftersom de vanligaste yrkena utövas inomhus.
BodyImage_Feat
Bara över 1900-talet har kroppsidealet ändrats praktiskt taget vart tionde år, och det här inlägget kommer förklara detta. På 1910-talet ville man ha kurvor, med lång hals och slopade axlar och korsetten var det viktigaste plagget som existerade.

Redan nästa decennium vände det helt och hållet. Plötsligt skulle man vara pytteliten med platta bröst och rak hållning. Det årtiondets största skådespelerska, Mary Pickford, var knappt 1,50m lång, och det var det trendigaste som fanns då.
På 1930-talet kom kurvorna till viss del tillbaka. Höfter fick lite av rampljuset, men brösten var fortfarande mest uppskattade i lite mindre storlekar, och Jean Harlow, den tidens sexsymbol, hade storleken 34B.
Kurvorna och vinklarna fick öka lite till, vilket ledde till att 1940-talets torped-BH, långa kroppar och breda axlar blev populära för den ”militära” och kraftfulla känslan under Andra Världskriget. Katherine Hepburn var 1,72m lång, och det var minimum för det dåvarande idealet.
På 1950-talet nådde kurvorna sitt klimax. Kriget tog slut, mat blev äntligen lättåtkomligt igen och en fylligare figur med breda höfter och stora bröst tog platsen som vackraste formen. För dem som kände att de inte hade rätt proportioner såldes vaddering för höfter och rumpa, och man kunde även köpa ”hopp på burk”, eller ”Bust Cream” som det hette, som skulle göra brösten större.

Plötsligt ändrade man sig, och en barnlik form blev höjden av mode igen. pytteliten kropp och ett dockaktigt ansikte utmärkte 1960-talet. De som inte mötte storleks-”kraven” kände sig så manade att bli mindre att de tog Amfetamin för att tappa vikt. Faktum är att man under 1960-talet totalt tog mer Amfetamin än något annat decennium, bara för att tappa vikt. Däremot kände man inte till de enorma nackdelarna.
Detta fortsätter under 1970-talet med den långa och smala discodrottningen på toppen. Dessutom börjar rökning marknadsföras som en bra metod för att tappa vikt snabbare, och Robert Atkins publicerar sin diet som fokuserar på lågt intag av kolhydrater. Denna diet används fortfarande, med goda resultat överallt.
På 80-talet kom jogging som hobby fram, och en tonad kropp med långa ben var det vackraste man kunde tänka sig. Modeller som Ellie MacPherson med sina 183 centimeter var på toppen av skönhet och sportbehån fick tillsammans med benvärmaren sin högsta popularitetstopp någonsin. Man ville vara lång, och med högt skurna kläder kunde man ge illusionen av lite mer av det.

Ellie MacPherson
Ellie MacPherson

Ännu en gång vände trenden 180 grader, och 1990-talet utmärktes av små och smala kvinnor som ville bli av med allt fett på kroppen. ”Fett gör dig fet” var något som ofta upprepades på den här tiden, och alla dieter fokuserade på att minimera fettmängden i all mat.

Millenieskiftet dikterade muskulösa magar och tonade figurer som modet. Britney Spears cementerade den här trenden när hon visade sin tonade mage på MTV Video Music Awards.
Och till sist är vi där vi framme i nutiden, 2010-talet; rumpan styr allt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *